(V) för Vanheder

V för Vanheder - bild skapad med hjälp av AI

Under valrörelsens slutskede strök Vänsterpartiet sammanlagt 33 kandidater efter uppgifter om bland annat antisemitism, stöd till terrorism, förnekande av Förintelsen och hyllningar till diktatorer. Det skedde samtidigt som partiet gjorde ett starkare Riksdagsval och fick fler mandat.

Valresultatet ska respekteras. Men väljarnas stöd befriar inte ett parti från frågor om vilka personer det släpper fram, hur de granskas och var gränsen går när en företrädare passerar den. Tvärtom blir ansvaret större när inflytandet växer. Det är handlingarna, urvalet och partiets sätt att hantera problemen som granskas här – inte väljarna som kollektiv.

Innehåll

När 33 kandidater ströks

Vänsterpartiet gick från 6,75 procent och 24 mandat i Riksdagsvalet 2022 till 8,40 procent, 568 781 röster och 30 mandat 2026.[1] Väljarna gav alltså partiet ett starkare mandat.

Ett valresultat är däremot inget bevis för att partiet mår bra. Mandaten visar vem väljarna gav makt, inte att varje kandidat, varje uttalande eller varje beslut därmed har godkänts. Tvärtom växer kravet på granskning när ett parti får större inflytande. Den som får mer makt får också mer att svara för.

Samtidigt fick valrörelsen ett besvärande slut. Den 7 september rapporterade Sveriges Radio att ytterligare åtta kandidater hade strukits från partiets listor. Sedan tidigare hade 25 kandidater tagits bort efter avslöjanden om bland annat stöd till terrorism, antisemitism, förnekande av Förintelsen och hyllningar till diktatorer. Totalt rörde det sig om 33 kandidater.[2]

Omfattningen är svår att avfärda som några enstaka misstag. Efter den första omgången avslöjanden sade partiledaren Nooshi Dadgostar att hon kände sig trygg med kandidaterna som fanns kvar. När fler uppgifter kom fram ströks ytterligare namn, eftersom partiledningen ansåg att de inte kunde företräda partiet.[3]

Vänsterpartiet ingrep alltså. Det vore fel att göra de strukna kandidaternas åsikter till partiets officiella politik. Men partiets reaktion besvarar inte frågan om hur så många kontroversiella kandidater kunde väljas ut från början. När ett parti säger sig stå för antirasism, demokrati och mänskliga rättigheter är brister av den storleken vanhedrande, även om partiet till slut försöker rätta till dem.

Det är antalet som förändrar saken. Enstaka olämpliga kandidater kan slinka igenom i vilket stort parti som helst. Trettiotre strukna kandidater under samma valrörelse är däremot svårt att reducera till trettiotre fristående olyckshändelser. När så många personer först godkänns som företrädare och därefter måste tas bort efter extern granskning hamnar också kandidatprocessen i centrum. Då räcker det inte att konstatera att de värsta namnen till slut försvann. Den rimliga frågan är varför organisationen inte hittade problemen innan någon annan gjorde det.

Om dessa 33 strykningar är historiskt unikt tal går tyvärr inte att fastställa. Sverige för ingen samlad statistik över kandidater som partier själva stryker av förtroende- eller granskningsskäl. Siffran är anmärkningsvärd i sig, men den går inte hederligt att förvandla till ett historiskt rekord.

Ett mönster, inte en etikett

Problemen började inte med valrörelsen 2026. Redan 2024 uteslöts Kristofer Lundberg, tidigare ordförande för Vänsterpartiets partiförening i Angered. Partistyrelsen gjorde en samlad bedömning där hans stöd till den terrorklassade organisationen PFLP ingick.[4]

Året därpå delade riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas ett inlägg med budskapet att ”sionistiska judar kontrollerar världen”. Hon tog snabbt bort det och kallade delningen ett misstag. Partistyrelsen uppmanade henne senare att lämna sina politiska uppdrag.[5] Kravet mötte motstånd från bland andra riksdagsledamöter, partidistrikt, Ung Vänster och den tidigare partiledaren Lars Ohly.[6]

Under valrörelsen 2026 framkom uppgifter om att Vänsterpartiet året före hade bjudit två företrädare för Fatahs revolutionära råd till Riksdagen. Enligt Göteborgs-Postens granskning, återgiven av SVT, hade den ene uttryckt judehat och den andre hyllat terrorism. Dadgostar deltog vid mötet. Partiets förklaring var att inbjudan hade gått till organisationen, inte till de båda personerna.[7]

Förklaringen kan vara riktig och ändå otillräcklig. Den som bjuder in en organisation till Riksdagen behöver rimligen veta vilka personer organisationen skickar. Det gäller särskilt när mötet rör en konflikt där antisemitism, terrorism och politiskt våld redan är centrala frågor. Att hänvisa till adressaten på inbjudan förklarar möjligen hur situationen uppstod. Det befriar dock inte den som stod för inbjudan från ansvar för vilka personer som faktiskt fick tillträde.

Riksdagen är dessutom inte vilket mötesrum som helst. En inbjudan dit ger en person tillgång till en miljö med både politisk och symbolisk betydelse. Därför är bakgrundskontroll inte någon administrativ petitess. Den är en del av ansvaret som följer med att öppna dörren.

De här fallen gör inte Vänsterpartiet till ett antisemitiskt eller extremistiskt parti. Däremot visar de att problemen har upprepats i olika delar av organisationen. Då räcker det inte att fråga vad en enskild person har sagt. Partiet behöver svara på hur kandidater och gäster kontrolleras, vem som reagerar och varför reaktionen ibland kommer först efter en publicering i medierna.

När samma slags övertramp återkommer bland personer som fått representera ett demokratiskt parti blir de mer än privata misstag. De blir ett problem för hela organisationens trovärdighet.

Partiet reagerade – men först efter avslöjandena

Partiledningen har inte varit passiv. Kandidater ströks, Lundberg uteslöts och Delgado Varas uppmanades att lämna sina uppdrag.[3][4][5][6] Det ska vägas in i bedömningen.

Det ska också sägas utan förbehåll: ett parti som utesluter företrädare och stryker kandidater gör det man måste kunna kräva när en gräns har överskridits. Kritik som hävdar att partiet inte reagerade blir ohederlig. Men att städa efter ett avslöjande är inte samma sak som att ha haft kontroll innan avslöjandet kom.

Problemet är därför inte bara vad partiledningen gjorde när uppgifterna väl låg på bordet. Problemet är att flera allvarliga frågor uppmärksammades först efter journalistisk granskning och att några av besluten därefter mötte motstånd internt. Det väcker en obekväm men legitim fråga om hur väl partiets interna gränsdragningar och granskningsprocess egentligen mår.

Partiets officiella hållning är också klar. På Vänsterpartiets sida om antirasism beskrivs antisemitismen som en särskild del av rasismen som måste bekämpas.[8] Efter valet skrev dessutom en företrädare för Vänsterpartiet Enskede självkritiskt om brister i hanteringen och efterlyste bättre rutiner, bland annat en genomgång av kandidaternas sociala medier innan listorna fastställs.[9]

Reglerna och avståndstagandena finns alltså. Det som behöver förklaras är varför de inte stoppade problemen tidigare. Trettiotre strukna kandidater tyder inte på att partiet saknar värderingar mot antisemitism och extremism. Det tyder på att kontrollen av dem som skulle företräda partiet inte fungerade. Om den externa granskningen gång på gång måste göra det arbete som kandidatprocessen borde ha gjort tidigare är det inte bara ett kommunikationsproblem. Det är ett kontrollproblem.

Arvet efter VPK

Vänsterpartiets historia används ofta som ett tillhygge i debatten. Dagens parti är inte detsamma som Sveriges kommunistiska parti under mellan- och efterkrigstiden, och historien bevisar inte vad partiet vill göra i dag. Men den kan inte heller ignoreras.

Politisk historia är inte arvsynd. En nutida medlem kan inte göras personligt ansvarig för vad en partiledning gjorde innan hon eller han ens var född. Men organisationer är heller inte historielösa. Namn kan ändras snabbt; politiska vanor, lojaliteter och invanda sätt att reagera brukar ta längre tid. Därför är det rimligt att läsa partiets egen uppgörelse med det förflutna, inte bara motståndarnas beskrivningar av det.

Vid kongressen 1967 bytte Sveriges kommunistiska parti namn till Vänsterpartiet kommunisterna, VPK. Samtidigt antogs ett program där den parlamentariska och demokratiska vägen till socialism beskrevs som den enda tänkbara. Ordet ”kommunisterna” försvann ur partinamnet 1990.[10]

Efter kongressen 1990 lät partiet undersöka sina relationer med kommunistpartier och regimer i Östeuropa och på andra håll. Resultatet blev Lik i garderoben? En rapport om SKP/VPK:s internationella förbindelser, skriven av en forskargrupp som enligt rapporten arbetade fristående från partiledningen.[11] Rapporten beskriver ett parti med hårda interna motsättningar. Kritik mot Sovjetunionen och andra diktaturer förekom, men officiella kontakter och vänskapliga relationer levde kvar långt in på 1980-talet.[11] Den tar också upp partiets svårigheter att bryta med gamla förbindelser och omprövningen när de östeuropeiska regimerna föll.[12]

Det nuvarande partiprogrammet står på en annan grund. Där slår Vänsterpartiet fast att den politiska makten ska utgå från allmänna, fria och rättvisa val. Programmet försvarar bland annat yttrande- och tryckfrihet, demonstrationsfrihet, offentlighetsprincipen och ett självständigt rättsväsende.[13]

Historien är därför ingen dom över dagens parti. Den är en bakgrund som gör dagens förhållande till diktaturer, terrororganisationer och antidemokratiska rörelser särskilt viktigt. Ett parti som självt har granskat sitt förflutna skall också kunna förklara sina gränser i nutid.

Här finns också en skillnad mellan skuld och ansvar. Dagens Vänsterparti bär inte skuld för varje gammal kontakt med Moskva eller Östberlin. Däremot har partiet ansvar för hur det förvaltar kunskapen om den historien. När nutida företrädare romantiserar diktaturer eller ursäktar politiskt våld är det därför inte långsökt att fråga om den historiska uppgörelsen verkligen har nått hela organisationen. Historien frikänner inte heller någon från att förändras – men den gör upprepade återfall mer besvärande.

Ett parti med just den här bakgrunden har särskilda skäl att reagera snabbt när egna företrädare börjar relativisera diktatur, terrorism eller politiskt våld. Det är inte arvssynd. Det är lärdom.

Borlänge: misstanke är inte bevis

Efter valet 2026 kryssades Mohamed Abdukardir Ali in som Vänsterpartiets riksdagsledamot från Dalarna. Han stod på nionde plats på listan men fick 648 personröster och tog sig in i Riksdagen.[14] Att en kandidat från nionde plats kryssas in är i sig fullt möjligt inom personvalssystemet. Det finns just för att väljarna ska kunna påverka vilka kandidater som blir valda.

Den 21 september rapporterade SVT att en förundersökning om misstänkt otillbörligt verkande vid röstning hade inletts med anknytning till kampanjen. Det har rapporterats om förkryssade valsedlar och om uppgifter att väljare erbjudits pengar. Ali har nekat till inblandning. Den 23 september uppgav SVT att ingen person var misstänkt för brott och att Noas nationella antikorruptionsgrupp tagit över polisens utredning. Vänsterpartiet hade då också meddelat att Ali skulle ta timeout och inte tjänstgöra från mandatperiodens början, även om det ännu var oklart vad en sådan timeout formellt innebär.[15]

Det är lätt att förstå varför uppgifterna väcker misstankar. En kandidat långt ner på listan blir inkryssad, och kort därefter florerar uppgifter om förkryssade valsedlar och erbjudanden om pengar. Berättelsen ser färdig ut innan utredningen ens har börjat. Just därför måste man bromsa. Ett händelseförlopp som verkar passa ihop är fortfarande inte samma sak som en beviskedja. Att någon försökt påverka ett val, att en kandidat har varit inblandad och att ett parti bär ansvar är tre skilda påståenden. Vart och ett måste bevisas.

En brottsutredning ska tas på allvar, men den får inte användas som genväg till en redan bestämd slutsats. Inte ens om utredningen visar att väljare har utsatts för otillbörlig påverkan följer det automatiskt att kandidaten organiserat den eller att partiet kände till den. Samma beviskrav måste gälla oavsett vilket parti misstankarna gäller.

Jag tycker att det här är viktigt också av ett mer obekvämt skäl. Det är lätt att insistera på ordentlig bevisning när en anklagelse riktas mot någon man själv sympatiserar med. Det verkliga provet är att ställa samma krav när misstanken gäller en politisk motståndare och dessutom bekräftar den bild man redan har. Då är frestelsen betydligt större att behandla påståendet som ett bevis i sig, i stället för som något som fortfarande måste utredas.

Rättsprinciper prövas inte när de skyddar någon man tycker om, utan när de skyddar någon man helst skulle vilja se fälld.

Politiken i praktiken

Ett parti ska inte bara bedömas efter sina företrädare. Det ska också granskas efter den politik det vill genomföra. Vänsterpartiets partiprogram beskriver partiet som socialistiskt, feministiskt och antirasistiskt. Det vill kraftigt stärka det gemensamma ägandet inom bland annat finans, infrastruktur, bostäder och energi och motsätter sig vinstdrivande aktörer inom vård, skola och omsorg.[13]

Här blir debatten ofta för enkel. För den ena sidan räcker ordet socialism som varningsskylt. För den andra blir gemensamt ägande nästan ett självklart svar, oavsett verksamhet. Inget av det säger särskilt mycket om vad som faktiskt ska förändras. Den intressanta diskussionen börjar först när man frågar vilka företag och funktioner som ska tas över, vem som ska fatta besluten, vad omställningen kostar och hur resultatet ska bedömas.

I valplattformen 2026 fanns förslag om bland annat frysta hyror, lägre matpriser, miljardärsskatt, förändrad vinstdriven välfärd, investeringar i bostäder, elnät och kollektivtrafik samt kortare arbetstid med bibehållen lön.[16] Det är stora löften. De bör bedömas efter vad de kostar, hur de ska genomföras och vilka följder de får.

Så vill partiet betala

I Vänsterpartiets budgetalternativ för 2026 låg statens utgifter knappt 65 miljarder kronor över regeringens förslag. Samtidigt räknade partiet med knappt 62 miljarder kronor högre inkomster. Budgetsaldot blev därmed cirka 3,2 miljarder kronor svagare än i regeringens budget.[17]

Det är alltså missvisande att säga att satsningarna helt saknar finansiering. Partiet pekar ut var merparten av pengarna ska komma ifrån. Bland förslagen fanns ändrad beskattning av investeringssparkonton, en statlig fastighetsskatt, en tillfällig skatt på bankernas övervinster och ett nej till regeringens sänkta arbetsgivaravgifter för unga.[18]

Det gör budgeten mer intressant, inte mindre. Om finansieringen bara hade bestått av en lucka hade kritiken varit enkel. Nu handlar konflikten i stället om vilka som ska betala mer, vilka beteenden skatterna kan förändra och om intäkterna blir så stora som kalkylen förutsätter. Det är en verklig politisk skiljelinje, och den förtjänar en bättre diskussion än att den ena sidan ropar ”ofinansierat” och den andra svarar ”de rika får betala”.

Att en reform är bokföringsmässigt finansierad betyder nämligen inte att den saknar kostnader utanför budgetkolumnen. Skatter kan påverka investeringar, sparande och beteenden. Regleringar kan flytta kostnader snarare än avskaffa dem. Det innebär inte att Vänsterpartiets beräkningar är fel, men det betyder att ordet ”finansierad” inte kan vara slutpunkten för diskussionen.

Det flyttar diskussionen från frågan om finansiering finns till frågan om den håller. Hur påverkas hushåll, företag och investeringar? Ger skatterna de intäkter partiet räknar med? Vilka kostnader uppstår om människor och företag ändrar sitt beteende? Det är där budgeten ska prövas.

Från region till kommun: när idé blir beslut

I Region Skåne blir prioriteringarna konkreta. Vänsterpartiet föreslog inför 2026 att regionskatten skulle höjas från 11,18 till 11,63 procent. Höjningen på 0,45 procentenheter beräknades ge omkring 1,74 miljarder kronor i ökade intäkter.[19]

Här lämnar politiken de övergripande formuleringarna. En skattehöjning ger regionen större utrymme att finansiera vården och andra verksamheter, men innebär samtidigt att invånarna betalar mer skatt. Det är just därför regional politik är intressant att granska: både kostnaden och den tänkta nyttan blir synliga, och det går att fråga vad de extra resurserna faktiskt ska åstadkomma.

Det regionpolitiska programmet innehåller också mål om att driften av kollektivtrafiken ska återtas i egen regi, att Region Skåne ska äga fordonen och att kollektivtrafiken på sikt ska bli avgiftsfri.[20] Som arbetsgivare vill partiet bland annat förkorta arbetstiden med bibehållen lön, avskaffa karensavdraget för regionanställda och höja lägstalönerna.[21]

Det är här ideologin får organisatoriska och ekonomiska följder. Om kollektivtrafik tas tillbaka i egen regi flyttas ansvar, risk och kontroll till regionen. Avgiftsfri kollektivtrafik innebär inte att trafiken saknar kostnad; finansieringen flyttas från biljettintäkter till andra intäkter. Och om arbetstiden kortas med bibehållen lön samtidigt som verksamheten ska hålla samma omfattning måste effekten hanteras genom bemanning, produktivitet, prioriteringar eller en kombination av dessa.

På kommunal nivå blir samma typ av avvägning ännu mer vardagsnära. Kommuner prioriterar mellan skola, äldreomsorg, socialtjänst, infrastruktur, kultur och andra uppgifter inom begränsade ekonomiska ramar. Ett nytt offentligt åtagande kan vara politiskt prioriterat, men det tar fortfarande resurser i anspråk. Därför blir frågan mindre vad en reform kallas och mer vad den kostar, vad den tränger undan och vilket resultat den ger.

Från den nationella valplattformen till Region Skånes budget finns en tydlig riktning mot större offentliga åtaganden och mer verksamhet i gemensam regi.[16][19] När sådana idéer omsätts regionalt eller kommunalt är det där de bör prövas: mot kostnader, finansiering, genomförande och resultat – inte bara mot politiska etiketter.

Vad som går att slå fast

Det finns dokumenterade fall där Vänsterpartiets kandidater och företrädare har spridit antisemitiska konspirationsteorier, uttryckt stöd för terrororganisationer eller hyllat auktoritära ledare. Granskningarna ledde till att många kandidater ströks och att partiet ingrep mot flera företrädare.[2]

Det går också att slå fast att partiledningens gränsdragningar ibland har mött motstånd inom den egna organisationen och att Vänsterpartiet självt har dokumenterat sina historiska relationer med kommunistiska regimer. Partiets nuvarande program, budgetförslag, nationellt och regionalt, visar samtidigt vad dagens parti faktiskt vill göra.

De uppgifterna hör ihop i en granskning av partiet, men de är inte bevis för samma sak. En antisemitisk delning på sociala medier säger åtskilligt om personen som gjorde den och om partiets reaktion. En gammal relation till en kommunistisk diktatur säger något om partiets historia. Ett budgetförslag visar vilken politik partiet vill föra i dag. Om allt läggs i samma hög blir slutsatsen större än underlaget. Därför måste varje del få bära sin egen vikt.

Men samma försiktighet får inte bli ett sätt att avväpna all kritik. När flera olika problem återkommer kan de fortfarande tillsammans säga något om organisationens förmåga att välja företrädare, upprätthålla sina egna gränser och omsätta sina principer i praktiken. Att varje enskilt fall måste bedömas för sig innebär inte att helheten saknar betydelse.

Materialet visar däremot inte att antisemitism är Vänsterpartiets officiella politik. Partiets egna dokument säger motsatsen.[8] Det visar inte heller att dagens parti vill avskaffa den parlamentariska demokratin.[13]

Utredningen i Borlänge visar ännu inte att kandidaten har begått brott eller att Vänsterpartiet som organisation har försökt påverka valet otillbörligt.[15] Misstankarna ska utredas, men slutsatserna får inte springa före bevisen.

Partiets väljare måste också hållas utanför den kollektiva domen. Att cirka 569 000 personer röstade på Vänsterpartiet visar hur de röstade, inte varför de gjorde det eller vilka enskilda uttalanden de ställer sig bakom.[1]

Ansvar är demokratins pris

Demokratin ger kommunister, socialister, liberaler, konservativa, nationalister och andra politiska riktningar samma rätt att organisera sig, argumentera och söka väljarnas stöd inom lagens och demokratins ramar. Den rätten omfattar även idéer som många uppfattar som felaktiga eller motbjudande.

Men rätten att bedriva politik innebär ingen rätt att slippa granskning. Den som söker makt måste tåla frågor om sina kandidater, sin historia, sina förslag och sina resultat.

För mig ligger kärnan där. Vänsterpartiet ska inte kritiseras bara för att det kallar sig socialistiskt eller för att många väljare vill se högre skatter och större offentlig verksamhet. Kritiken måste träffa det partiet faktiskt gör: vilka kandidater det godkänner, vilka gränser det försvarar, vilka kostnader dess politik medför och hur det agerar när de egna principerna sätts på prov.

Och där finns det skäl att vara skarp. Ett parti kan inte gärna kräva att bedömas efter sina höga principer när allt går väl men hänvisa till enskilda misstag varje gång företrädare bryter mot dem. Ju oftare avståndet mellan princip och praktik måste förklaras, desto mer berättigad blir frågan om problemet verkligen bara finns hos individerna.

En skattehöjning bedöms efter hur den är konstruerad och vilka följder den får. Ett löfte om kortare arbetstid bedöms efter finansiering, bemanning och resultat. En kandidat bedöms efter sina handlingar, och en brottsmisstanke efter bevisningen.

Vanheder uppstår inte genom politisk oenighet. Den uppstår när handlingar inte håller måttet mot de principer man själv säger sig företräda.

Det är också därför rubriken inte är en etikett på Vänsterpartiet eller dess väljare. Den syftar på det som händer när ett demokratiskt parti, med uttalade krav på antirasism, demokrati och mänskliga rättigheter, gång på gång måste förklara varför personer som fått företräda det inte har levt upp till samma krav.

Det är måttstocken som bör användas här. Inte för att tala om för någon vad de borde ha röstat på, utan för att ge läsaren ett bättre underlag för sin egen bedömning.

Noter

  1. Valmyndigheten, slutliga resultat i Riksdagsvalen 2022 och 2026. Vänsterpartiet gick från 6,75 procent och 24 mandat 2022 till 8,40 procent, 568 781 röster och 30 mandat 2026. Valresultat 2022 · Valresultat 2026 ↩a ↩b
  2. Sveriges Radio, 7 september 2026, Vänsterpartiet stryker fler kandidater efter kritik. SR uppgav att ytterligare åtta kandidater strukits och att totalt 33 hade strukits från partiets listor efter de aktuella granskningarna. Sveriges Radio ↩a ↩b
  3. SVT, 7 september 2026, Dadgostar om V-granskningen: ”Har plockat bort dem”. SVT Nyheter ↩a ↩b
  4. SVT, 24 oktober 2024, Kristofer Lundberg utesluten från Vänsterpartiet: ”Besviken”. SVT beskriver uteslutningen som en samlad bedömning där bland annat Lundbergs stöd till PFLP ingick. SVT Nyheter ↩a ↩b
  5. SVT, 8 april 2025, Vänsterpartiets riksdagsledamot Lorena Delgado Varas tar paus efter polisanmälan. SVT Nyheter ↩a ↩b
  6. SVT, publicerad 6 maj och uppdaterad 26 maj 2025, Fortsatt bråk i Vänsterpartiet om Lorena Delgado Varas. Artikeln beskriver motståndet inom partiet mot partistyrelsens krav på att hon skulle lämna sina uppdrag. SVT Nyheter ↩a ↩b
  7. SVT, 8 september 2026, med hänvisning till Göteborgs-Postens granskning av mötet med två företrädare för Fatahs revolutionära råd i Riksdagen den 6 oktober 2025. SVT Nyheter ↩
  8. Vänsterpartiet, Antirasism, uppdaterad 19 januari 2026. Partiet beskriver antisemitism som en särskild del av rasismen och redovisar sin antirasistiska hållning. Vänsterpartiet ↩a ↩b
  9. Vänsterpartiet Enskede, En liten text så här efter valet, 17 september 2026. Ett lokalt partiinlägg som bland annat tar upp brister i hanteringen av kandidatfrågan och behovet av bättre rutiner för granskning av kandidaters sociala medier. Vänsterpartiet Enskede ↩
  10. SOU 2002:87, Rikets säkerhet och den personliga integriteten. Utredningen beskriver hur SKP vid kongressen 1967 antog ett program där den parlamentariska och demokratiska vägen till socialism beskrevs som den enda tänkbara och samtidigt bytte namn till Vänsterpartiet kommunisterna. Sveriges Riksdag ↩
  11. Lars-Arne Norborg, Kent Lindkvist, Ulf Nymark och Sven-Eric Liedman, Lik i garderoben? En rapport om SKP/VPK:s internationella förbindelser, andra utökade upplagan 1996, utgiven av Vänsterpartiet. Rapporten tillkom efter beslut från partiet att utvärdera de historiska relationerna till kommunistpartier och regimer och utarbetades av en från partiledningen fristående forskargrupp. PDF, Vänsterpartiet ↩a ↩b
  12. Lik i garderoben?, bland annat rapportens redovisning av VPK:s kontakter med kommunistiska regimer under 1980-talet och diskussionen om partiets omprövning kring kommunismens sammanbrott i Östeuropa. PDF, Vänsterpartiet ↩
  13. Vänsterpartiets partiprogram, antaget av kongressen 2024. Programmet beskriver partiet som socialistiskt, feministiskt och antirasistiskt, förespråkar ett stärkt gemensamt ägande och uttrycker stöd för allmänna, fria och rättvisa val samt grundläggande politiska fri- och rättigheter. Vänsterpartiet ↩a ↩b ↩c
  14. SVT Dalarna, 21 september 2026. Mohamed Abdukardir Ali stod på nionde plats på Vänsterpartiets Riksdagslista i Dalarna och fick 648 personröster. SVT Nyheter ↩
  15. SVT, publicerad 21 september och uppdaterad 22 september 2026, Misstänkt valfusk i samband med Mohamed Abdukardir Alis kampanj: ”Jag blev chockad”. SVT uppgav att Riksenheten mot korruption utredde omständigheterna och att redaktionen inte hade uppgifter om att Ali själv var misstänkt för brott. SVT Nyheter ↩a ↩b
  16. Vänsterpartiets valmaterial 2026, med bland annat förslag om frysta hyror, miljardärsskatt, investeringar och generell arbetstidsförkortning med bibehållen lön. Vänsterpartiet ↩a ↩b
  17. Sveriges Riksdag, Finansutskottets betänkande 2025/26:FiU1. I redovisningen av Vänsterpartiets budgetalternativ för 2026 anges en avvikelse från regeringens förslag på 64 958 miljoner kronor för utgifterna och 61 780 miljoner kronor för inkomsterna, vilket ger ett 3 178 miljoner kronor svagare budgetsaldo. Sveriges Riksdag ↩
  18. Sveriges Riksdag, 2025/26:FiU1, redovisning av Vänsterpartiets skatteförslag för 2026, bland annat förändrad ISK-beskattning, statlig fastighetsskatt och tillfällig bankskatt. Sveriges Riksdag ↩
  19. Vänsterpartiet Region Skåne, Budget 2026. Förslaget anger en skattesats på 11,63 procent jämfört med 11,18 procent och beräknar att förändringen ger 1 740 miljoner kronor i ökade intäkter under 2026. PDF, Vänsterpartiet Skåne ↩a ↩b
  20. Vänsterpartiet Skåne, Kollektivtrafik, regionpolitiskt program 2026–2030. Bland målen finns kollektivtrafik i egen regi, fullt regionalt ägande av fordonsflottan och avgiftsfri kollektivtrafik. Vänsterpartiet Skåne ↩
  21. Vänsterpartiet Skåne, Regionen som arbetsgivare och upphandlare. Bland målen finns arbetstidsförkortning med bibehållen lön, avskaffat karensavdrag för regionanställda och höjda lägstalöner. Vänsterpartiet Skåne ↩