Längre liv, kortare arbetsliv – vem betalar pensionen?

Det finns en ekvation som de flesta politiker känner till, men sällan diskuterar. Den är enkel och går att bevisa: vi lever längre, vi börjar ofta arbeta senare och en mindre del av livet ägnas åt arbete.

Det här är inte i första hand en ideologisk fråga. Det är en matematisk fråga. Och den matematiken går inte längre ihop om vi inte är beredda att prata om den.

I den här analysen används män som jämförelse i tidsserierna. Det gör vi av metodskäl, inte för att värdera män och kvinnor olika. Kvinnors arbetsliv har förändrats kraftigt sedan 1970, med fler i arbete, mer deltidsarbete och andra livsmönster. En direkt jämförelse riskerar därför att blanda ihop pensionsfrågan med arbetsmarknadens utveckling i stort. Kvinnors situation är minst lika viktig, men behöver analyseras för sig.

Hur vi hamnade här

Ta en svensk man omkring 1970. Han avslutade skolan vid ungefär 18 års ålder, började arbeta och hade en formell pensionsålder på 67 år. Det är en detalj som ofta förvånar. Den allmänna pensionsåldern 67 år infördes redan 1913 och sänktes inte till 65 förrän den 1 juli 1976 — ett politiskt beslut fattat av Centern och Socialdemokraterna med motiveringen att statsfinanserna klarade reformen. Det var alltså inte en anpassning till hur länge folk levde. Det var ett populärt beslut i ekonomiskt goda tider.

Det betyder inte att alla faktiskt arbetade till 67. Det fanns olika sätt att lämna arbetslivet tidigare, men den ursprungliga utgångspunkten var ändå att arbetslivet skulle vara långt.

Medellivslängden låg då strax över 72 år, vilket gav ungefär 49 år i arbete och omkring 5 år som pensionär. I dag ser det annorlunda ut. Den så kallade etableringen på arbetsmarknaden tar längre tid och även om många arbetar tidigare ligger den ålder då en majoritet har en stabil position, och en pensionsgrundande inkomst, runt 28 år.

Samtidigt har medellivslängden för män ökat till drygt 82 år och den genomsnittliga åldern då man går i pension ligger omkring 65,5 år. Det ger ungefär 37 år i arbete och omkring 17 år som pensionär.

Livets faser — Sverige

Visualisering

Det är viktigt att säga att längre liv är något positivt. Det är ett resultat av utveckling, bättre hälsa och ett samhälle som fungerar bättre. Problemet uppstår när nästan hela ökningen hamnar i tiden som pensionär, utan att arbetslivet förändras i motsvarande grad.

Pensionssystemet som infördes på 1990-talet var ett steg i rätt riktning. Det kopplar pensionen till livsinkomst och till systemets ekonomi. Men även ett väl utformat system påverkas av hur verkligheten förändras, och verkligheten är att vi lever längre samtidigt som andelen av livet vi arbetar har minskat.

Införandet av riktålder är därför i grunden rätt. Det knyter pensionsåldrar till hur länge vi lever, men det är också tydligt att anpassningen har kommit sent. Sverige sänkte pensionsåldern till 65 år 1976 och har sedan dess steg för steg behövt justera tillbaka systemet i takt med att livslängden ökat. Det är inte ett tekniskt problem, utan ett uttryck för att politiken har reagerat sent.

Sverige i ett större perspektiv

Sverige ligger relativt bra till i jämförelse med många andra länder. Pensionssystemet är stabilare och mer kopplat till verkligheten än i många andra delar av Europa, men det betyder inte att problemet är löst.

I EU ligger medellivslängden för män runt 79 år, medan pensionsåldern ofta ligger strax under 65. Det innebär omkring 14–15 år som pensionär samtidigt som andelen personer i arbetsför ålder minskar. Danmark har valt att koppla pensionsåldern tydligare till livslängden, medan utvecklingen i andra länder går långsammare, ofta av politiska skäl.

USA visar att en hög pensionsålder i sig inte räcker om arbetslivet är kortare eller mer ojämlikt. Kina visar motsatsen, där en låg pensionsålder blivit svår att bära när livslängden ökat.

Motsvarande utveckling internationellt - utvalda länder och regioner

Det gemensamma mönstret är tydligt: pensionsåldrar har inte följt med i samma takt som livslängden ökat.

Det politiska dilemmat

Frågan är känd, men svår att hantera politiskt. Att höja pensionsåldern är impopulärt samtidigt som systemet bygger på att de som arbetar finansierar dem som inte längre gör det. När balansen förändras måste också villkoren förändras.

Samtidigt är det framtida skattebetalare som får bära konsekvenserna – och de är sällan med i den politiska diskussionen i dag. Pensionsfrågan hanteras därför ofta försiktigt, där man justerar och skjuter fram beslut, men den grundläggande frågan kvarstår: om vi lever längre och börjar arbeta senare, hur länge ska vi då arbeta?

Olika liv, olika förutsättningar

Alla har inte samma möjlighet att arbeta längre. Den som haft ett yrke med god arbetsmiljö och flexibilitet kan ofta arbeta längre, medan den som haft ett fysiskt eller psykiskt krävande arbete i många år har helt andra förutsättningar. Det måste tas på allvar.

Men lösningen kan inte vara att bortse från att vi lever längre. I stället krävs bättre arbetsmiljö, möjlighet till omställning, fungerande rehabilitering och trygghetssystem som faktiskt fungerar när människor inte orkar hela vägen.

Vad är rimligt framåt?

Det rimliga är inte att alla ska arbeta lika länge oavsett förutsättningar. Det rimliga är att systemet anpassas till ett längre liv, vilket innebär att riktåldern behöver förklaras och försvaras.

Det innebär också att arbetslivet måste bli bättre på att ta vara på äldre medarbetare. Fler behöver kunna arbeta längre, men då måste fler också få rimliga förutsättningar att göra det genom kompetensutveckling, bättre arbetsmiljö och möjlighet att trappa ned.

Slutsats

Utvecklingen är tydlig. Andelen av livet vi arbetar har minskat samtidigt som tiden som pensionär har ökat. Ett längre liv kräver i grunden ett längre arbetsliv, men det betyder inte att alla ska bära samma börda på samma sätt.

För den som haft rimliga villkor kan ett längre arbetsliv vara naturligt, medan det ser annorlunda ut för den som haft ett tungt yrkesliv. Det är därför en hållbar pensionspolitik måste kombinera ett längre arbetsliv med bättre villkor.

Men den grundläggande frågan förändras inte: lever vi längre måste fler också kunna arbeta längre. Det är inte en ideologisk position, utan en nödvändig anpassning till verkligheten.