Hållbarhet kräver mer än nya pålagor

Det går att ta miljöfrågor på allvar utan att acceptera varje ny kostnad som självklar.

Målen är viktiga, men metoderna spelar roll

Hållbarhet har blivit ett självklart inslag i det politiska språket. Nästan alla vill tala om ansvar, miljö och långsiktighet. Det är i grunden bra. Ett samhälle måste kunna tänka längre än till nästa kvartal eller nästa mandatperiod.

Men just därför måste man också kunna diskutera hur hållbarhetspolitiken faktiskt utformas. För om människor upplever att varje nytt mål följs av nya avgifter, nya krav och ökade kostnader, då uppstår ett problem. Inte bara ekonomiskt, utan också politiskt.

Förtroende kan inte tas för givet

Det räcker inte att en åtgärd presenteras som grön eller hållbar för att den automatiskt ska uppfattas som rimlig. Vanliga hushåll och företag lever inte i teorin. De lever i en vardag där budgetar ska gå ihop, investeringar ska bära sig och kostnader märks direkt.

Om hållbarhetspolitik utformas utan tillräcklig känsla för proportionalitet riskerar den att förlora stöd. Då ser människor inte längre målet, utan bara bördan. Det är ett misslyckande, eftersom långsiktiga förändringar kräver just det som inte går att besluta fram med pekpinnar: förtroende.

Realism är inte detsamma som motstånd

Det är viktigt att säga detta tydligt. Att efterfråga realism är inte att vara emot miljöansvar. Att vilja ha teknikneutralitet, bättre prioriteringar och rimliga konsekvensanalyser är inte att säga nej till framtiden. Det är att försöka få förändring att fungera i verkligheten.

Politik som inte förankras i människors vardag håller sällan länge. Därför behöver hållbarhet byggas på sådant som är begripligt, genomförbart och långsiktigt hållbart även ekonomiskt. Annars riskerar ambitionerna att skapa mer motstånd än resultat.

Bra politik måste tåla vardagen

Vi behöver ett samhälle som både klarar att tänka framåt och respektera människors verklighet här och nu. Det är ingen motsättning. Tvärtom är det enda hållbara sättet att få långsiktiga beslut att hålla över tid.

För mig är slutsatsen enkel. Hållbarhet kräver ansvar, men också förankring. Den kräver mål, men också måttfullhet. Och den kräver framför allt att politiken förstår att tillit är en resurs som inte kan förbrukas hur som helst.