Rikard Malmborg - Moderat Kommunpolitiker

Jäv, för h-e!

2026-08-23T13:02:36+02:00

En chef anställer sin make och skriver själv under hans anställningsavtal. En annan deltar i rekryteringen av sin sambo. En styrelseledamot företräder två bolag på varsin sida av samma ärende. Styrelseledamöter deltar i en fastighetsaffär där de själva har ekonomiska intressen.

Under de senaste åren har vi gång på gång kunnat läsa om svenska fall av jäv och närliggande övertramp. Det är egentligen ganska märkligt. Sverige placerar sig regelbundet bland världens minst korrupta länder. I Transparency Internationals Corruption Perceptions Index 2025 ligger Sverige på delad sjätte plats av 182 länder. OECD beskriver samtidigt Sverige som ett land med en stark kultur av offentlig integritet och högt institutionellt förtroende – men pekar ut just hanteringen av intressekonflikter som ett område där Sverige ligger efter OECD-genomsnittet. ¹

Vi har lagar, delegationsordningar, HR-avdelningar, internrevisioner, visselblåsarfunktioner och tillsynsmyndigheter. Ändå återkommer fall där människor i ansvarsställning tycks ha missat en av de enklaste principerna i hela systemet.

Sverige vet inte hur ofta jäv förekommer

Hur vanligt är jäv i Sverige?

Den frågan borde vara enkel att besvara. Det är den inte.

Det finns ingen samlad nationell statistik över hur många fall av jäv som upptäcks inom stat, kommuner och regioner. En viktig förklaring är att jäv i sig inte är ett brott och därför inte heller finns som en egen brottskategori i Brottsförebyggande Rådets statistik. Om en jävsituation samtidigt leder till exempelvis tjänstefel eller mutbrott kan händelsen dyka upp i kriminalstatistiken under den brottsrubriceringen – men då är det brottet som registreras, inte jävet. Brå's kriminalstatistik ger därför ingen separat statistik över hur många fall av jäv som inträffar eller upptäcks. ²

De flesta jävsfrågor hanteras i stället på andra håll. De kan bli personalärenden, hamna hos internrevision eller visselblåsarfunktioner, leda till att en rekrytering eller ett beslut görs om, granskas av JO eller utredas externt. Informationen finns därför utspridd hos mängder av organisationer och registreras dessutom på olika sätt. Någon fullständig nationell bild finns helt enkelt inte.

Det betyder också att vi bör vara försiktiga med känslan av att fallen av jäv har blivit fler. Medierapporteringen kan ge det intrycket, men utan jämförbara siffror över tid går det inte att belägga. Det vi kan konstatera är att fallen fortsätter att dyka upp – men inte om de faktiskt blir fler.

De undersökningar som faktiskt har gjorts är däremot knappast lugnande.

När Statskontoret 2020 undersökte hur statliga myndigheter hanterade jäv uppgav 13 procent att de hade upptäckt fall där en anställd varit jävig utan att själv anmäla det. 47 procent uppgav att det inte hade förekommit. 40 procent visste inte. ³

Tre år senare undersökte Statskontoret korruption inom kommuner och regioner. Nästan hälften uppgav att det under de föregående två åren funnits misstankar om korruption i verksamheten. Korruption och jäv är naturligtvis inte samma sak, men Statskontoret pekar särskilt på jäv, vänskapskorruption och intressekonflikter som riskområden. ⁴

Och här blir det nästan lite absurt. Sverige är ett land som älskar statistik, register och uppföljning, men vi kan inte svara på den ganska grundläggande frågan om hur ofta jäv faktiskt upptäcks i offentlig verksamhet.

Vi kan inte säga att jävet ökar. Vi kan däremot konstatera att nya fall fortsätter att dyka upp – och att vi saknar statistiken som skulle kunna visa om utvecklingen går åt rätt eller fel håll.

Det saknas inte exempel

Någon heltäckande statistik har vi alltså inte. Exempel råder det däremot ingen större brist på. Och jäv är inte något som enbart förekommer inom offentlig verksamhet.

Regional sjukvård, 2026 – chef anställde sin make
En verksamhetschef anställde sin egen make och undertecknade själv flera av hans anställningsavtal. En professor i förvaltningsrätt beskrev situationen som ”dunderjäv”. ⁵
Regional verksamhet, 2026 – chef deltog i rekryteringen av sin sambo
En region beslutade att göra om en chefsrekrytering efter att det framkommit att en chef deltagit i rekryteringen av sin sambo. Regionen konstaterade själv att de egna jävsreglerna inte hade följts. ⁶
Privata aktiebolag, 2023 – samma person företrädde båda sidor
I ett konkursärende var samma person ställföreträdare för både bolaget som begärdes i konkurs och bolaget som ansökte om konkursen. Hovrätten konstaterade ställföreträdarjäv och konkursbeslutet fick undanröjas. ⁷
Stiftelse, 2019 – styrelseledamöter hade eget ekonomiskt intresse
Styrelseledamöter deltog i försäljningen av en fastighet till en bostadsrättsförening där de själva hade ekonomiska intressen. Högsta domstolen konstaterade att de hade åsidosatt jävsreglerna så allvarligt att de skulle entledigas från sina uppdrag. ⁸
Kommunal verksamhet, 2024 – släktingar och miljonfakturor
En chef hade anställt nära släktingar och attesterat fakturor från sitt barns företag. En extern juristutredning konstaterade jäv vid åtminstone en rekrytering. Barnets företag hade under flera år fakturerat kommunen miljonbelopp. ⁹
Statlig verksamhet, 2024 – JO konstaterade jäv vid rekrytering
Efter uppmärksammade rekryteringar vid en länsstyrelse konstaterade JO bland annat att landshövdingen varit jävig vid rekryteringen av en planeringschef och riktade allvarlig kritik mot henne. ¹⁰

Det här är förstås ingen statistik och fallen skiljer sig juridiskt åt. Reglerna är inte heller desamma i en myndighet, ett aktiebolag och en stiftelse. Men grundproblemet är detsamma: den som deltar i ett beslut har samtidigt egna intressen eller relationer som kan komma i konflikt med uppdraget.

Och det här följer knappast någon politisk blockgräns. Socialdemokratiska regeringar har historiskt kritiserats för politiska utnämningar och personliga nätverk, inte minst under Göran Perssons tid som statsminister. Det är inte detsamma som konstaterat jäv och ska inte beskrivas som det, men det illustrerar ett närliggande problem: när personliga eller politiska relationer kommer för nära beslut som förväntas präglas av saklighet och opartiskhet. ¹¹

Jäv är med andra ord inte en höger- eller vänsterfråga. Det är en fråga om hur makt och ansvar ska utövas.

Jäv är faktiskt inte särskilt svårt

Förvaltningslagens regler innehåller naturligtvis juridiska definitioner och gränsdragningar, men jäv är inte något som slutar vid kommunhusets eller myndighetens dörr. Aktiebolagslagen innehåller exempelvis uttryckliga jävsregler för styrelseledamöter, och motsvarande regler finns även inom andra organisationsformer. ¹² ¹³

Själva grundprincipen behöver inte vara särskilt svår att förstå. Oavsett om det handlar om offentlig verksamhet, ett företag, en förening, en styrelse eller ett annat förtroendeuppdrag är frågan i grunden densamma: har du egna intressen eller relationer som kan påverka – eller uppfattas påverka – din opartiskhet?

På vanlig svenska blir det ungefär så här:

Du ska inte handlägga, påverka eller fatta beslut när:

du själv har ett personligt eller ekonomiskt intresse i frågan,
en närstående kan gynnas eller påverkas av beslutet,
ett företag, en förening eller annan verksamhet som du har koppling till berörs,
någon du har en nära personlig eller professionell relation till berörs,
du tidigare varit inblandad i ärendet på ett sätt som kan påverka din opartiskhet,
eller det av någon annan anledning finns rimliga skäl att ifrågasätta din opartiskhet.

Är svaret ja på någon av punkterna? Informera, kliv åt sidan och låt någon annan hantera frågan.

Det betyder inte att din släkting är inkompetent eller att din väns företag lämnat ett dåligt anbud. Det betyder heller inte automatiskt att någon försökt vara korrupt eller fatta ett felaktigt beslut. Din släkting kan faktiskt vara den bäst kvalificerade kandidaten och din väns företag kan ha lämnat det bästa anbudet. Men det är fortfarande inte du som ska medverka i beslutet.

Jävsreglerna finns lika mycket för att skydda förtroendet för beslutet som för att förhindra att ett felaktigt beslut fattas. Den som söker ett arbete, lämnar ett anbud, söker ett bidrag, ingår ett avtal eller får sitt ärende prövat ska kunna utgå från att beslutet fattas på sakliga grunder. Man ska inte behöva fundera på vem konkurrenten råkar vara gift med, vem som känner chefen sedan tidigare, vem som har ekonomiska intressen i företaget eller vem som spelar golf med vem.

Och det är här de återkommande fallen av jäv blir så svårbegripliga. Vi talar ofta om människor som anförtrotts chefsbefattningar, styrelseuppdrag, myndighetsutövning, upphandlingar och stora ekonomiska värden. De förväntas dagligen förstå och tillämpa regelverk som är betydligt mer komplicerade än detta.

Borde jäv kriminaliseras?

Ja, åtminstone i vissa former. Men här har spelplanen precis förändrats. Den 1 augusti 2026 infördes det nya brottet missbruk av offentlig ställning. ¹⁴

Det nya brottet innebär att den som i offentlig verksamhet uppsåtligen bryter mot lag eller annan författning för att skaffa sig själv eller någon annan en otillbörlig förmån, eller för att otillbörligt missgynna någon, kan dömas till böter eller fängelse i högst två år. För grovt brott är straffskalan högre. ¹⁵

Det betyder inte att jäv i sig har blivit ett brott. Och så bör det heller inte vara. Vi kan alla hamna i en situation där privata, ekonomiska eller professionella relationer korsar våra uppdrag. Att upptäcka det, redovisa förhållandet och kliva åt sidan är precis så systemet ska fungera.

Den intressantare frågan är vad som ska hända när någon känner till jävet och ändå väljer att handlägga, påverka eller fatta beslut. Särskilt när beslutet kan innebära ekonomisk vinning, anställning, kontrakt eller någon annan konkret fördel för personen själv, en närstående eller någon annan som personen har koppling till.

Den nya lagstiftningen täcker nu tydligare delar av det området inom offentlig verksamhet. Det återstår att se hur den kommer att tillämpas i praktiken och var domstolarna drar gränserna.

Det finns samtidigt en uppenbar risk med att kriminalisera själva jävet alltför brett. Ingen tjänsteman, styrelseledamot eller förtroendevald ska behöva vara rädd för straffansvar därför att en möjlig intressekonflikt upptäckts och hanterats korrekt. Gränsen måste gå mellan att vara jävig och att medvetet agera trots ett jäv som man känner till.

En tydligare straffrättslig hantering skulle dessutom få en bieffekt som den här genomgången visar att Sverige faktiskt behöver: bättre registrering och statistik. Anmälningar, utredningar, åtal och domar kan följas över tid på ett helt annat sätt än personalärenden och interna bedömningar av potentiella jävssituationer.

Sverige är fortfarande ett land med relativt lite korruption och en offentlig förvaltning som förtjänar ett högt förtroende. Men det förtroendet är inget permanent tillstånd. Det måste förtjänas och försvaras.

Ett rimligt första steg vore att vi åtminstone började registrera och följa fallen av jäv på ett sådant sätt att vi faktiskt kunde svara på frågan hur vanligt problemet är.

Det andra är ännu enklare: när du är för nära frågan – kliv åt sidan.

Källor och noter

Transparency International, Corruption Perceptions Index 2025: Sverige 80 av 100 poäng och delad plats 6 av 182 länder. OECD beskriver Sverige som ett land med stark offentlig integritet men pekar samtidigt ut hanteringen av intressekonflikter som ett område där Sverige ligger efter OECD-genomsnittet. Transparency International – Sverige. OECD Integrity Review of Sweden.
Brå, statistik över anmälda brott. Brås kriminalstatistik bygger på händelser som registrerats som brott och redovisas efter brottstyp/brottskod. Eftersom jäv i sig inte är ett brott finns ingen särskild brottskategori för jäv i statistiken. Om Brås statistik över anmälda brott
Statskontoret, Jäv i offentlig tjänst, 2020. Läs rapporten
Statskontoret, Nya utmaningar och gamla problem – om korruption i kommuner och regioner, 2023. Läs rapporten
SVT Nyheter Skåne, rapportering om verksamhetschefen inom cancervården vid Skånes universitetssjukhus och anställningen av hennes make, 2026. Läs hos SVT
Region Norrbotten, information om beslutet att göra om rekryteringen efter att jävsreglerna inte följts, 2026. Läs Region Norrbottens information
Hovrätten för Västra Sverige, RH 2023:1. Samma person var ställföreträdare för såväl gäldenärsbolaget som borgenären. Hovrätten konstaterade ställföreträdarjäv enligt aktiebolagslagen. Läs avgörandet
Högsta domstolen, mål Ö 3574-18, 2019. Styrelseledamöter i en stiftelse ansågs ha åsidosatt jävsreglerna genom en fastighetsaffär där de själva hade ett väsentligt egenintresse. Läs Högsta domstolens sammanfattning
SVT Nyheter Sörmland, rapportering om rekryteringar, släktskap och kommunens korruptionsrutiner i Strängnäs, 2024. Läs hos SVT
Justitieombudsmannen, beslut om landshövdingens agerande i tre anställningsärenden vid Länsstyrelsen i Stockholms län, 2024. Läs JO:s beslut
Sveriges Radio, äldre rapportering om kritiken mot politiska utnämningar under Göran Perssons regering. Läs hos Sveriges Radio
Förvaltningslag (2017:900), 16–18 §§, om jäv, verkan av jäv och skyldigheten att anmäla en omständighet som kan innebära jäv. Läs gällande lag
Aktiebolagslag (2005:551), 8 kap. 23 §. En styrelseledamot får bland annat inte handlägga avtal där ledamoten har ett väsentligt intresse som kan strida mot bolagets eller där ledamoten företräder bolagets motpart. Läs gällande lag
Brottsbalk (1962:700), 20 kap. 2 §, om missbruk av offentlig ställning. Bestämmelsen trädde i kraft den 1 augusti 2026 genom lag (2026:1420). Läs gällande lag
Brottsbalk (1962:700), 20 kap. 2 §. Straffet för missbruk av offentlig ställning är böter eller fängelse i högst två år. För grovt brott är straffet fängelse i lägst ett år och sex månader och högst sex år. Läs gällande lag

Samarbeta mer utan att centralisera mer

2026-08-14T09:30:36+02:00

Kommunalt självstyre kräver inte att varje kommun löser samma tekniska problem på egen hand.

Det finns 290 kommuner i Sverige. De ser olika ut, har olika förutsättningar och gör olika politiska prioriteringar. Så skall det också vara. Kommunalt självstyre finns av en anledning, och det finns ett värde i att beslut fattas nära den verksamhet och de människor som berörs av dem.

Samma sak gäller kompetensen. Kunskapen om skolan skall finnas nära skolan, socialtjänstens kompetens nära socialtjänsten och den som arbetar med bygglov, miljö eller teknisk verksamhet behöver förstå just den verkligheten. Det går inte att ersätta med en generell, alltomfattande organisation och sedan förvänta sig att allt fungerar bättre bara därför att rutorna i organisationsschemat blivit färre.

Men det betyder inte att varje kommun också behöver lösa alla tekniska och administrativa problem på egen hand.

Alla kommuner behöver hantera ekonomi, personal, dokument, ärenden, e-tjänster, behörigheter, informationssäkerhet och mängder av andra funktioner som i grunden är ganska lika. Ovanpå dem finns verksamheternas olika behov, men mycket av fundamentet återkommer från kommun till kommun.

Där finns en fråga som jag tycker vi borde ställa oftare. Hur mycket tid, pengar och kompetens lägger kommunerna på att var för sig upphandla, införa, integrera, säkra och förvalta sådant som hundratals andra kommuner också behöver?

Samverkan är inte samma sak som centralisering

Det är lätt att hamna fel här och dra slutsatsen att större organisationer automatiskt skulle vara effektivare. Det är inte den väg jag vill gå och det tror jag inte på.

En stor gemensam förvaltning kan säkert ge administrativa fördelar på vissa områden, men den kan också skapa större avstånd mellan verksamheten och människorna som skall stödja den. Den som arbetar nära en verksamhet lär sig inte bara vilka system som används utan också varför de används, vilka undantag som finns, var problemen brukar uppstå och vilka konsekvenser en förändring får i vardagen.

Den typen av kunskap är svår att ersätta.

Däremot finns det ett lager under verksamheten där samarbete kan vara betydligt mer naturligt. Tekniska plattformar, integrationer, grundläggande säkerhetsfunktioner, standarder, gemensamma krav och ibland även drift behöver inte vara unika bara därför att verksamheterna är det.

Det är egentligen ingen konstig tanke. Två kommuner behöver inte bedriva socialtjänst på exakt samma sätt för att kunna använda samma tekniska standard för informations-utbyte. De behöver inte ha samma organisation för att kunna samarbeta kring en upphandling eller ställa likartade säkerhetskrav på sina leverantörer.

Det viktiga är alltså att skilja på sådant som behöver ligga nära verksamheten och sådant som inte vinner något på att byggas upp parallellt på många olika håll.

Samverkan behöver inte betyda centralisering.

Tekniken kan delas, ansvaret kan oftast inte

Sedan finns den juridiska verkligheten, och den går inte att rationalisera bort med ett tekniskt resonemang.

En kommun är en juridisk person, men inom och omkring kommunen finns nämnder med olika ansvar, kommunala bolag, kommunalförbund och ibland bolag eller verksamheter som ägs tillsammans med andra. Till detta kommer sekretess, personuppgiftsansvar, myndighetsutövning och andra regler som gör att information och ansvar inte bara kan blandas ihop därför att det tekniskt hade varit praktiskt.

Det här blir särskilt tydligt inom IT. Ur ett rent tekniskt perspektiv är det ofta fullt möjligt att låta flera organisationer använda samma grundläggande plattform. Men det betyder inte att de skall dela information, behörigheter eller ansvar. Sådant måste kunna hållas tydligt åtskilt och lösningen måste utformas efter gällande juridiska krav och rådande lagstiftning.

Det är därför jag tror att man behöver hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Vi skall inte bygga bort de gränser som finns. Samtidigt behöver en juridisk gräns inte automatiskt innebära att varje organisation måste köpa, bygga och förvalta all teknik separat. Det finns gott om tekniska sätt att separera miljöer, data och behörigheter. Exakt vilken modell som är lämplig beror förstås på verksamhet och regelverk, och ibland kommer slutsatsen mycket riktigt att bli att något bör hållas helt separat.

Men den slutsatsen borde komma efter att frågan undersökts, inte vara utgångspunkten varje gång.

LOU finns av en anledning

Och sedan har vi Lagen om offentlig upphandling.

Den är redan i dag en källa till en hel del frustration. Upphandlingar kan bli kompli-cerade, kravspecifikationer omfattande och processerna långdragna. Det är lätt att därför se LOU som ännu ett hinder när kommuner försöker samarbeta.

Men grundtanken bakom lagen är rimlig och viktig. Kommuner skall inte kunna välja leverantörer godtyckligt. Företag skall behandlas på ett rättvist sätt, konkurrensen skall fungera och beslut om stora mängder skattemedel skall tåla insyn och granskning.

Problemet är alltså inte att dessa principer finns. Frågan är snarare hur de tillämpas i praktiken, och om många kommuner verkligen behöver göra nästan samma arbete var för sig.

Det finns också en annan obalans i systemet som är värd att diskutera. Det kostar inget att begära en överprövning i förvaltningsrätten och den som förlorar behöver normalt inte betala motpartens kostnader. Det är naturligtvis viktigt att en leverantör skall kunna få en upphandling prövad utan en orimlig ekonomisk tröskel. Samtidigt innebär en över-prövning arbete, förseningar och ibland betydande kostnader för kommunen, även när upphandlingen senare visar sig ha genomförts korrekt.

Här finns en svår balans. Rätten att få offentliga beslut granskade måste finnas kvar, men ett system där det i praktiken finns mycket liten ekonomisk risk med att överpröva kan också skapa incitament som inte alltid leder till bättre upphandlingar. Det är åtminstone värt att diskutera om balansen är den rätta.

Om flera kommuner behöver en likartad funktion finns samtidigt möjligheten att samarbeta kring krav och upphandling. Det skulle kunna ge mer resurser till en genomarbetad kravbild och samla kompetens som kanske är svår för en mindre kommun att själv upprätthålla inom varje specialistområde.

Samtidigt måste man vara försiktig även där. En gemensam upphandling som blir alltför stor kan få motsatt effekt. Om bara ett fåtal mycket stora leverantörer har resurser att uppfylla kraven riskerar konkurrensen att bli sämre och mindre aktörer att försvinna ur bilden.

Större är alltså inte automatiskt bättre, på samma sätt som lokalt inte automatiskt är bättre. Det är själva avvägningen som är intressant.

Frågan borde komma före lösningen

När ett nytt behov uppstår är det naturligt att ganska snabbt börja diskutera vilket system som skall köpas, hur det skall finansieras och hur införandet skall gå till. Jag skulle vilja att några andra frågor kom tidigare i processen:

Är det här verkligen ett behov som är unikt för vår kommun?
Finns det andra kommuner som försöker lösa samma sak?
Kan vi samarbeta kring kravbild, upphandling eller tekniska standarder?
Kan vi dela en teknisk grund utan att dela information eller ansvar?
Finns det delar där det faktiskt finns ett värde i att fortsätta göra saker själva?

Jag tror inte på ett enda stort system för alla Sveriges kommuner och jag vill inte flytta kompetens till centrala organisationer bara därför att det ser effektivt ut på ett papper.

Det jag vill se är egentligen betydligt mindre dramatiskt än så. Mer eftertanke innan vi bygger upp ännu en parallell lösning, mer samarbete där behoven faktiskt är gemensamma och fortsatt tydligt lokalt ansvar där det hör hemma.

Om kommunerna kan samarbeta mer kring det generella kan tid, pengar och kompetens i stället läggas på det som verkligen är lokalt och verksamhetsnära.

För mig är det också en viktig del av det kommunala självstyret. Det handlar om möjlig-heten att göra egna prioriteringar och ta ansvar för den egna verksamheten. Det be-höver inte innebära en skyldighet att uppfinna samma hjul 290 gånger.

Ibland borde det räcka att konstatera att någon redan har ett fungerande hjul, kontrollera att det passar och lägga kraften på vart vi faktiskt vill åka.

Längre liv, kortare arbetsliv – vem betalar pensionen?

2026-04-24T09:14:39+02:00

Innehåll

Hur vi hamnade här
Livets faser — Sverige
Visualisering
- Vad har förändrats
Sverige i ett större perspektiv
Motsvarande utveckling internationellt - utvalda länder och regioner
Det politiska dilemmat
Olika liv, olika förutsättningar
Vad är rimligt framåt?
Slutsats

Det finns en ekvation som de flesta politiker känner till, men sällan diskuterar. Den är enkel och går att bevisa: vi lever längre, vi börjar ofta arbeta senare och en mindre del av livet ägnas åt arbete.

Det här är inte i första hand en ideologisk fråga. Det är en matematisk fråga. Och den matematiken går inte längre ihop om vi inte är beredda att prata om den.

I den här analysen används män som jämförelse i tidsserierna. Det gör vi av metodskäl, inte för att värdera män och kvinnor olika. Kvinnors arbetsliv har förändrats kraftigt sedan 1970, med fler i arbete, mer deltidsarbete och andra livsmönster. En direkt jämförelse riskerar därför att blanda ihop pensionsfrågan med arbetsmarknadens utveckling i stort. Kvinnors situation är minst lika viktig, men behöver analyseras för sig.

Hur vi hamnade här

Ta en svensk man omkring 1970. Han avslutade skolan vid ungefär 18 års ålder, började arbeta och hade en formell pensionsålder på 67 år. Det är en detalj som ofta förvånar. Den allmänna pensionsåldern 67 år infördes redan 1913 och sänktes inte till 65 förrän den 1 juli 1976 — ett politiskt beslut fattat av Centern och Socialdemokraterna med motiveringen att statsfinanserna klarade reformen. Det var alltså inte en anpassning till hur länge folk levde. Det var ett populärt beslut i ekonomiskt goda tider.

Det betyder inte att alla faktiskt arbetade till 67. Det fanns olika sätt att lämna arbetslivet tidigare, men den ursprungliga utgångspunkten var ändå att arbetslivet skulle vara långt.

Medellivslängden låg då strax över 72 år, vilket gav ungefär 49 år i arbete och omkring 5 år som pensionär. I dag ser det annorlunda ut. Den så kallade etableringen på arbetsmarknaden tar längre tid och även om många arbetar tidigare ligger den ålder då en majoritet har en stabil position, och en pensionsgrundande inkomst, runt 28 år.

Samtidigt har medellivslängden för män ökat till drygt 82 år och den genomsnittliga åldern då man går i pension ligger omkring 65,5 år. Det ger ungefär 37 år i arbete och omkring 17 år som pensionär.

Livets faser — Sverige

År	Start	Arbetar	Pension vid	Pension	Livslängd	Förändring
1970	18 år	49 år	67 år	5 år	72 år	–
2024	28 år	37 år	65,5 år	17 år	82 år	+12 år

Pensionsperioden har ökat från cirka 5 till 17 år – en ökning med ungefär 12 år. Det är denna förändring som sätter press på systemet.

Visualisering

Barndom & skola Studier & etablering Arbete Pension

1970 - genomsnittlig livslängd 72 år:

25%

68% — 49 år i arbete

18 år
börjar arbeta

49 år
i arbete

5 år
som pensionär

2024 - genomsnittlig livslängd 82 år:

22%

12%

46% — 37 år i arbete

20%

18 år
skolan klar

28 år
etablerad

37 år
i arbete

17 år
som pensionär

Med procentenheter menas skillnaden mellan två procentsatser. Att andelen arbete går från 68% till 46% är därför en minskning med 22 procentenheter, inte 22 procent. Siffrorna är avrundade och visar livets proportioner, inte exakta individutfall.

Det här är kärnan i problemet. Vi lever längre, men det är framför allt tiden som pensionär som har vuxit – inte tiden i arbete.

Vad har förändrats

−22 procentenheter: andelen av livet som ägnas åt arbete har minskat från 68% till 46%.
+12 år: tiden som pensionär har ökat från cirka 5 till 17 år.
nästan tre gånger: andelen av livet som pensionär har vuxit från 7% till 20%.
+10 år: medellivslängden har ökat med cirka 10 år sedan 1970.

Det är viktigt att säga att längre liv är något positivt. Det är ett resultat av utveckling, bättre hälsa och ett samhälle som fungerar bättre. Problemet uppstår när nästan hela ökningen hamnar i tiden som pensionär, utan att arbetslivet förändras i motsvarande grad.

Pensionssystemet som infördes på 1990-talet var ett steg i rätt riktning. Det kopplar pensionen till livsinkomst och till systemets ekonomi. Men även ett väl utformat system påverkas av hur verkligheten förändras, och verkligheten är att vi lever längre samtidigt som andelen av livet vi arbetar har minskat.

Införandet av riktålder är därför i grunden rätt. Det knyter pensionsåldrar till hur länge vi lever, men det är också tydligt att anpassningen har kommit sent. Sverige sänkte pensionsåldern till 65 år 1976 och har sedan dess steg för steg behövt justera tillbaka systemet i takt med att livslängden ökat. Det är inte ett tekniskt problem, utan ett uttryck för att politiken har reagerat sent.

Sverige i ett större perspektiv

Sverige ligger relativt bra till i jämförelse med många andra länder. Pensionssystemet är stabilare och mer kopplat till verkligheten än i många andra delar av Europa, men det betyder inte att problemet är löst.

I EU ligger medellivslängden för män runt 79 år, medan pensionsåldern ofta ligger strax under 65. Det innebär omkring 14–15 år som pensionär samtidigt som andelen personer i arbetsför ålder minskar. Danmark har valt att koppla pensionsåldern tydligare till livslängden, medan utvecklingen i andra länder går långsammare, ofta av politiska skäl.

USA visar att en hög pensionsålder i sig inte räcker om arbetslivet är kortare eller mer ojämlikt. Kina visar motsatsen, där en låg pensionsålder blivit svår att bära när livslängden ökat.

Motsvarande utveckling internationellt - utvalda länder och regioner

Land	År	Start	Arbete	Pension vid	Pension	Livslängd	Förändring
EU	1970	18 år	49 år	67 år	5 år	72 år	–
EU	2024	22 år	43 år	64,5 år	15 år	79 år	+10 år
USA	1970	18 år	49 år	67 år	5 år	72 år	–
USA	2024	22 år	45 år	67 år	7 år	74 år	+2 år
Kina	1970	18 år	49 år	67 år	5 år	72 år	–
Kina	2024	22 år	38 år	60 år	15 år	75 år	+10 år

Varje land jämförs mot samma utgångspunkt: ett system med cirka 5 år som pensionär. Förändringen visar hur mycket längre pensionsperioden har blivit.

Det gemensamma mönstret är tydligt: pensionsåldrar har inte följt med i samma takt som livslängden ökat.

Det politiska dilemmat

Frågan är känd, men svår att hantera politiskt. Att höja pensionsåldern är impopulärt samtidigt som systemet bygger på att de som arbetar finansierar dem som inte längre gör det. När balansen förändras måste också villkoren förändras.

Samtidigt är det framtida skattebetalare som får bära konsekvenserna – och de är sällan med i den politiska diskussionen i dag. Pensionsfrågan hanteras därför ofta försiktigt, där man justerar och skjuter fram beslut, men den grundläggande frågan kvarstår: om vi lever längre och börjar arbeta senare, hur länge ska vi då arbeta?

Olika liv, olika förutsättningar

Alla har inte samma möjlighet att arbeta längre. Den som haft ett yrke med god arbetsmiljö och flexibilitet kan ofta arbeta längre, medan den som haft ett fysiskt eller psykiskt krävande arbete i många år har helt andra förutsättningar. Det måste tas på allvar.

Men lösningen kan inte vara att bortse från att vi lever längre. I stället krävs bättre arbetsmiljö, möjlighet till omställning, fungerande rehabilitering och trygghetssystem som faktiskt fungerar när människor inte orkar hela vägen.

Vad är rimligt framåt?

Det rimliga är inte att alla ska arbeta lika länge oavsett förutsättningar. Det rimliga är att systemet anpassas till ett längre liv, vilket innebär att riktåldern behöver förklaras och försvaras.

Det innebär också att arbetslivet måste bli bättre på att ta vara på äldre medarbetare. Fler behöver kunna arbeta längre, men då måste fler också få rimliga förutsättningar att göra det genom kompetensutveckling, bättre arbetsmiljö och möjlighet att trappa ned.

Slutsats

Utvecklingen är tydlig. Andelen av livet vi arbetar har minskat samtidigt som tiden som pensionär har ökat. Ett längre liv kräver i grunden ett längre arbetsliv, men det betyder inte att alla ska bära samma börda på samma sätt.

För den som haft rimliga villkor kan ett längre arbetsliv vara naturligt, medan det ser annorlunda ut för den som haft ett tungt yrkesliv. Det är därför en hållbar pensionspolitik måste kombinera ett längre arbetsliv med bättre villkor.

Men den grundläggande frågan förändras inte: lever vi längre måste fler också kunna arbeta längre. Det är inte en ideologisk position, utan en nödvändig anpassning till verkligheten.

Infrastruktur som ekonomisk belastning?

2026-03-05T21:44:00+01:00

Det som borde ge stabilitet i vardagen upplevs allt oftare som något man måste oroa sig för.

Samhällets basfunktioner ska skapa trygghet

Det finns vissa delar av samhället som människor måste kunna lita på. Vatten, el, nät, uppvärmning och andra grundläggande funktioner hör dit. De är inte lyx, inte tillval och inte något man enkelt kan avstå från. De är en del av det vardagsliv som hela samhället vilar på.

Just därför blir det problematiskt när dessa funktioner i stället börjar upplevas som ekonomiska osäkerheter. För många hushåll handlar det inte längre bara om att betala för nödvändig service, utan om att försöka förutse nästa höjning, nästa avgift eller nästa förändring – ofta utan att man själv kan påverka situationen i någon större utsträckning.

Nödvändiga system får inte bli en källa till ständig oro

Det är självklart att infrastruktur kostar pengar. Underhåll, investeringar och modernisering är inte gratis. Det är inte det som är problemet. Problemet uppstår när kostnaderna utvecklas på ett sätt som blir svårt att förstå, svårt att överblicka eller svårt att planera för.

Den enskilde kan inte välja bort elnätet, vattenförsörjningen eller andra nödvändiga system. Därför finns också ett särskilt ansvar hos det offentliga och hos de aktörer som förvaltar dessa funktioner. När kostnader behöver öka måste det finnas tydlighet, rimlighet och en känsla av att pengarna faktiskt används till att stärka det som är viktigt.

Trygghet handlar också om förutsägbarhet

Politiken talar ofta om trygghet i termer av brott, ordning och säkerhet. Det är viktiga perspektiv. Men trygghet har också en annan sida: upplevelsen av att samhällets grundfunktioner är stabila och förutsägbara.

Om människor börjar känna att det mest nödvändiga i vardagen allt oftare är förknippat med ovisshet, påverkas också tilliten. Inte bara till enskilda avgifter eller beslut, utan till systemet som helhet. Ett samhälle där medborgaren i allt högre grad förväntas bära osäkerheten själv är inte ett starkare samhälle. Det är ett svagare.

Infrastruktur ska bära samhället, inte tära på förtroendet

Vi behöver fungerande och robust infrastruktur. Det råder det ingen tvekan om. Men vi behöver också en politik som förstår att grundläggande samhällsfunktioner inte bara är tekniska frågor. De är en del av samhällskontraktet.

Kort sagt: när det som ska skapa stabilitet i stället börjar skapa oro har något gått fel. Infrastruktur ska ge människor en känsla av att samhället håller. Den ska inte göra vardagen mer osäker än den redan är.

Migrering

2026-01-04T11:04:00+01:00

Bye bye WordPress!

Har nu lämnat WordPress-träsket bakom mig och anammat ett nytt sätt att hantera denna sida på. Det är i sin linda och behöver troligen en del extrajobb innan det blir bra och ser bra ut, men det är förväntat.

Vad har jag då gjort?

Sidan hanteras nu i Publii, ett verktyg som synkroniserar lokala ändringar på min dator till min webbserver. Jag skriver offline och publicerar när jag är nöjd.

Varför lämna WordPress?

Egentligen är frågan snarare: varför stannade jag så länge? WordPress är ett kraftfullt verktyg, det ska det ha, men det kändes som att systemet hela tiden ville ha något av mig. Uppdateringar. Plugins. Säkerhetspatchar. Ännu en uppdatering. Det är lite som att äga en gammal bil – det fungerar, men underhållet tar mer tid och energi än själva körandet.

Sedan är det bloat-faktorn. En enkel personlig sida som denna behöver inte en databas, inte ett admin-gränssnitt med femtio menyer, inte ett ekosystem av tredjeparts-plugins som alla vill komma åt installationen. Det är överkurs, och jag tröttnade på det.

Vad är Publii då?

Publii är ett statiskt site generator-verktyg med ett grafiskt gränssnitt. Det ser ut som ett vanligt program på datorn, men genererar ren HTML och CSS som laddas upp direkt till servern. Inga databaser. Ingen PHP. Ingenting som kan hackas på ett halvdussin olika sätt en tisdag kväll.

Arbetsflödet är enkelt, och det är en av de saker jag uppskattar mest: skriva, förhandsgranska, publicera. Tre steg och du är klar. Ingen inloggning i ett webbgränssnitt, ingen plugin som bestämt sig för att krascha just den dagen, ingen databas som muttrar i bakgrunden. Programmet paketerar ihop allt och skickar det till servern. Klart.

Laddningstiderna är dessutom märkbart bättre. Statiska sidor är snabba av naturen. Det finns inget dynamiskt som ska räknas ut i realtid. För en enkel personlig sida som denna är det mer än tillräckligt.

Och framåt?

Planen är att bygga upp sidan gradvis. Designen behöver ses över, strukturen kan bli tydligare, och det finns säkert en del gammalt WordPress-innehåll som förtjänar att antingen städas upp eller arkiveras ordentligt. Det är inte bråttom. Det är ju poängen med att ha en personlig sida utan deadline eller chef som väntar på leverans.

Förhoppningen är att den lägre tröskel som Publii erbjuder faktiskt leder till fler inlägg. Vi får se om det stämmer. Historiken talar inte direkt för mig på den punkten, men optimismen lever.

Håll utkik.

Dricksvatten är också en fråga om trygghet

2025-08-22T22:42:00+02:00

Det som borde ge stabilitet i vardagen upplevs allt oftare som något man måste oroa sig för.

Samhällets basfunktioner ska skapa trygghet

Nödvändiga system får inte bli en källa till ständig oro

Trygghet handlar också om förutsägbarhet

Infrastruktur ska bära samhället, inte tära på förtroendet

AI i offentlig sektor måste börja med verkligheten

2025-04-02T17:39:00+02:00

Det är lätt att tala om framtidens möjligheter. Det är svårare att börja där nyttan faktiskt finns.

Börja i rätt ände

AI har på kort tid blivit ett av de mest omtalade orden i samhällsdebatten. Förväntningarna är stora. Många ser framför sig en offentlig sektor som arbetar snabbare, smartare och billigare. Det är i grunden positivt att ny teknik väcker intresse, men det finns också en risk i att diskussionen springer iväg för snabbt.

När AI beskrivs som lösningen på nästan varje problem blir det lätt att glömma hur offentlig verksamhet faktiskt fungerar. Det handlar inte bara om effektivitet. Det handlar också om rättssäkerhet, ansvar, sekretess och spårbarhet. En myndighet eller kommun kan inte arbeta efter principen att man testar sig fram och hoppas att det blir rätt.

Tekniken måste lösa riktiga problem

Det betyder inte att AI bör avvisas. Tvärtom. Det finns områden där tekniken sannolikt kan göra stor nytta. Administrativa arbetsuppgifter, sortering av information, stöd i dokumenthantering och enklare sammanställningar är några exempel. Där kan AI bidra till att frigöra tid som i stället kan användas till kärnverksamheten.

Men det är också där man bör börja. Inte i de mest känsliga besluten och inte i verksamheter där ett felaktigt underlag kan få stora konsekvenser för en enskild människa. Först när tekniken används i rätt sammanhang går det att bedöma både nyttan och riskerna på ett seriöst sätt.

Offentlig sektor får inte bli naiv

Det finns en tendens i vår tid att vilja framstå som modern till nästan varje pris. Man vill visa att man ligger i framkant. Det kan vara förståeligt, men det är inte samma sak som att vara ansvarsfull. Att införa ny teknik utan tydliga gränser, tydligt ägarskap och tydlig uppföljning är inte framtidsinriktat. Det är kortsiktigt.

Offentlig sektor måste vara bättre än så. Den ska klara att väga möjligheter mot konsekvenser. Den ska kunna säga ja till utveckling, men också kräva kontroll, transparens och eftertanke. AI får inte bli ännu ett område där stora ord ersätter verklig styrning.

Framtiden kräver ordning

Det är därför diskussionen om AI bör börja i verkligheten och inte i visionerna. Tekniken kan bli ett bra verktyg, men den löser inte problem av sig själv. Den behöver tydliga ramar, tydligt ansvar och ett tydligt syfte.

För mig är det ganska enkelt. Offentlig sektor ska använda ny teknik där den gör konkret nytta, avlastar verksamheten och stärker kvaliteten. Men den får aldrig införa system som man inte kan förklara, kontrollera eller stå till svars för. Framtidstro är bra. Naivitet är det inte.

Det här vill jag verka för

Jag vill se en offentlig sektor som använder AI där tekniken faktiskt löser verkliga problem, inte där den mest ser modern ut på pappret. För mig betyder det att AI i första hand ska användas för att avlasta administration, förbättra informationshantering och frigöra tid till kärnverksamheten, inte för att ersätta mänskligt ansvar i känsliga bedömningar.

Jag vill också verka för att införandet sker stegvis och under tydlig kontroll. Offentliga verksamheter måste kunna förklara hur systemen används, vem som ansvarar för resultatet och hur man skyddar rättssäkerhet, sekretess och kvalitet. Om det inte går att granska, förstå eller följa upp ska det heller inte användas brett.

Från den position jag har i dag handlar mitt bidrag framför allt om att lyfta frågan, driva ett mer realistiskt samtal och bidra med ett perspektiv där ordning, ansvar och praktisk nytta går före teknisk entusiasm. Offentlig sektor behöver utvecklas, men den får inte bli naiv. Ny teknik ska stärka verksamheten, inte göra den mer svårstyrd.

Hållbarhet kräver mer än nya pålagor

2024-08-14T20:43:00+02:00

Det går att ta miljöfrågor på allvar utan att acceptera varje ny kostnad som självklar.

Målen är viktiga, men metoderna spelar roll

Hållbarhet har blivit ett självklart inslag i det politiska språket. Nästan alla vill tala om ansvar, miljö och långsiktighet. Det är i grunden bra. Ett samhälle måste kunna tänka längre än till nästa kvartal eller nästa mandatperiod.

Men just därför måste man också kunna diskutera hur hållbarhetspolitiken faktiskt utformas. För om människor upplever att varje nytt mål följs av nya avgifter, nya krav och ökade kostnader, då uppstår ett problem. Inte bara ekonomiskt, utan också politiskt.

Förtroende kan inte tas för givet

Det räcker inte att en åtgärd presenteras som grön eller hållbar för att den automatiskt ska uppfattas som rimlig. Vanliga hushåll och företag lever inte i teorin. De lever i en vardag där budgetar ska gå ihop, investeringar ska bära sig och kostnader märks direkt.

Om hållbarhetspolitik utformas utan tillräcklig känsla för proportionalitet riskerar den att förlora stöd. Då ser människor inte längre målet, utan bara bördan. Det är ett misslyckande, eftersom långsiktiga förändringar kräver just det som inte går att besluta fram med pekpinnar: förtroende.

Realism är inte detsamma som motstånd

Det är viktigt att säga detta tydligt. Att efterfråga realism är inte att vara emot miljöansvar. Att vilja ha teknikneutralitet, bättre prioriteringar och rimliga konsekvensanalyser är inte att säga nej till framtiden. Det är att försöka få förändring att fungera i verkligheten.

Politik som inte förankras i människors vardag håller sällan länge. Därför behöver hållbarhet byggas på sådant som är begripligt, genomförbart och långsiktigt hållbart även ekonomiskt. Annars riskerar ambitionerna att skapa mer motstånd än resultat.

Bra politik måste tåla vardagen

Vi behöver ett samhälle som både klarar att tänka framåt och respektera människors verklighet här och nu. Det är ingen motsättning. Tvärtom är det enda hållbara sättet att få långsiktiga beslut att hålla över tid.

För mig är slutsatsen enkel. Hållbarhet kräver ansvar, men också förankring. Den kräver mål, men också måttfullhet. Och den kräver framför allt att politiken förstår att tillit är en resurs som inte kan förbrukas hur som helst.

När avgifter växer i det tysta

2024-05-02T08:42:00+02:00

Det spelar mindre roll vad en kostnad kallas om resultatet ändå blir att människor får mindre kvar.

Alla höjningar märks inte lika tydligt

När ekonomi diskuteras talas det ofta om skattetryck, inflation och räntor. Det är viktiga frågor. Men för många hushåll och företag kommer den ekonomiska pressen också från ett annat håll, nämligen från en växande mängd avgifter, taxor och olika typer av pålagor.

Det kan handla om sådant som bygglov, tillsyn, anslutningar, vatten, nätavgifter eller andra kommunala och administrativa kostnader. Var för sig kan de ibland framstå som begripliga. Tillsammans skapar de ändå en tydlig effekt. Kostnaden för att leva, äga, bygga eller driva verksamhet stiger, även när det inte alltid syns i den vanliga skattedebatten.

För hushållen är skillnaden ofta ointressant

Ur ett politiskt perspektiv gör man ibland stor skillnad mellan skatt och avgift. Den skillnaden kan vara juridiskt viktig. För den enskilde medborgaren är den däremot ofta mindre intressant. Om pengarna lämnar plånboken påverkas ekonomin oavsett vad kostnaden kallas i beslutsunderlaget.

Det är också här problemet börjar. När finansieringen av olika åtgärder i allt högre grad sker genom avgifter i stället för genom tydliga prioriteringar blir helhetsbilden svårare att överblicka. Medborgaren ser en rad enskilda höjningar, men inte alltid det större mönstret.

Politik måste vara ärlig även när det kostar

Det här handlar inte om att alla avgifter är fel. Vissa avgifter fyller en rimlig funktion. Men det måste finnas proportionalitet, öppenhet och en vilja att se hur summan faktiskt slår. När nya kostnader läggs ovanpå gamla utan tydlig återhållsamhet riskerar förtroendet att urholkas.

Människor märker när livet blir dyrare. De märker det när boendet kostar mer, när infrastrukturen blir dyrare att använda och när allt fler delar av vardagen belastas med nya avgifter. Då räcker det inte att säga att varje enskild höjning har en teknisk förklaring.

Helheten måste tillbaka in i politiken

Det är därför vi behöver tala mer om den samlade kostnadsbilden och mindre om enskilda etiketter. Ett samhälle blir inte mer rättvist av att kostnader sprids ut i många små poster som är svåra att följa. Tvärtom riskerar det att skapa både irritation och misstro.

För mig handlar detta ytterst om politisk hederlighet. Om något måste finansieras bör man också vara tydlig med det. Medborgarna förtjänar ett system som är begripligt, inte ett där den ekonomiska belastningen växer i det tysta.

Friheter är inte Rättigheter

2022-10-19T10:54:00+02:00

Frihet, rättigheter och skyldigheter – vad innebär de egentligen?

Som moderat politiker använder jag ofta uttrycket "frihet under ansvar". Det innebär att frihet inte är en absolut rättighet utan alltid kräver eftertanke och ansvarstagande. Din frihet kan aldrig vara en ursäkt för att bete dig hur som helst – den måste vägas mot andras rätt att leva i trygghet och säkerhet.

Vad innebär frihet?

Frihet handlar om möjligheter – att få uttrycka sig, läsa vad man vill, demonstrera, och påverka samhället. Det är en central del av ett öppet samhälle. Men frihet betyder inte att man får göra vad som helst utan konsekvenser.

Ett bra exempel är pandemin. Rätten att samlas och demonstrera finns, men staten kunde tillfälligt begränsa den för att skydda människors hälsa. Det visar att frihet alltid måste balanseras mot ansvar – mot andra människors säkerhet och välmående.

Frihet är inte samma sak som rättigheter

Många verkar tro att frihet och rättigheter är samma sak, men så är det inte. Att hålla upp ett plakat är en frihet, men om demonstrationen bryter mot lagen och riskerar andras hälsa kan samhället ingripa.

Så vad har du då för rättigheter? Du har rätt att bli korrekt behandlad av polisen – så länge du inte gör motstånd. Du har rätt till sjukvård om du skadas. Du har rätt till en rättvis rättegång om du grips. Du har rätt till mat, vatten och en advokat i häktet. Alla dessa rättigheter är garanterade genom svensk och internationell lag.

Men tänk på detta: om du medvetet bryter mot regler och orsakar problem, blir det samhället som får ta kostnaden för polisinsatser, rättsprocesser och vård. Är det då konstigt att folk blir irriterade när vissa pratar om sina "friheter" men inte tar ansvar för vad det innebär?

Rättigheter är en del av ett fungerande samhälle

Rättigheter handlar om att skydda människor från orättvisor, sjukdom, brott och andra risker. Staten finansierar detta genom skatter – samma skatter som vissa försöker undvika genom att gömma pengar utomlands, men som plötsligt blir viktiga när de behöver hjälp.

Rättigheter ger dig trygghet, men de kommer också med en motprestation: skyldigheter.

Skyldigheter – din del av samhällskontraktet

Förutom att åtnjuta rättigheter måste varje medborgare ta sitt ansvar. Du behöver känna till lagar och regler. Du ska betala skatt. Du får inte skada andra – varken fysiskt, psykiskt eller ekonomiskt.

Det finns många listor över vad vi har för skyldigheter, men kärnan är enkel: ingen har rätt att ignorera dem. Frihet betyder aldrig att du får göra vad du vill, utan att du har en plikt att följa de lagar och regler som gäller i ett rättssamhälle.

Frihet med gränser

Kort sagt, du har aldrig rätt att hävda att du är helt fri att göra vad du vill. Ett samhälle utan ansvar är inget fungerande samhälle. I en rättsstat går frihet, rättigheter och skyldigheter alltid hand i hand.